Ibland har jag väldigt djupa funderingar. Det har jag haft nu, en. Sen vi var på Kolmården snarare.
Djur, dom lever i flock, allra oftast. Ett djur kan göra allt för att passa in i den där flocken som är så himla bra. Ett djur vill alltid vara med i en flock, det ger säkerhet, trygghet och sällskap inte minst. Tillsammans med flocken kan man klara det mesta, allting blir en aning lättare.
Ensam, hade djuret inte känt den där tryggheten, närheten, sällskapet. Allting hade blivit så himla mycket svårare och jobbigare utan en flockmedlem eller två.
Ensam, hade inte djuret klarat sig länge.
Vi människor är djur. Vi behöver en flock, och vi hatar att känna oss utanför. Vi behöver trygghet, säkerhet och sällskap, det är så vi är gjorda! Vi är inte mer än välutvecklade apor. Enda skillnaden är att vi bryr oss mycket om vad andra tycker, istället för att bara söka sig till en flock, stanna där och njuta av livet. Passar det inte får man väl hitta en annan.
Vi är oftast villiga att släppa in en ny medlem i flocken, så länge denne medlem passar in. Det är inte svårt, eftersom denna medlem säkert är i desperat behov av att tillhöra en flock, att den gladeligen anpassar sig till den övriga flocken, inget konstigt med det.
Nu säger jag inte att man ska förändra den man är för att passa in, jag menar bara att det brukar automatiskt bli så att man anpassar sig lite. Har man inte samma intressen och värderingar blir det ju svårt att klicka som personer. Hade det hänt mig hade jag ju sökt mig till andra människor, en annan flock.
Nu ska jag inte vara så himla djup längre. Ville bara få ur mig något som legat och retat hjärnan ett tag.